Om du ser tillbaka på tiden innan du hamnade hos FCV – hur har de åren varit för dig?
– Det satte djupa spår. Jag har en lång historia av psykisk ohälsa och utanförskap; jag har varit sjukskriven hela mitt vuxna liv och egentligen aldrig fått det stöd jag behövt. Det mest tragiska i det hela är att det inte alltid har varit så. Mycket av mitt lidande skapades genom en strävan efter det liv och de ambitioner vuxenvärlden väckte—och släckte—i mig som barn.
Som liten var jag en glad och vetgirig liten tös, ett "begåvat barn" med en ljus framtid. Min nedstigning i mörkret började på mellanstadiet när jag för första gången satt mitt emot “en Kristina" på Barn- och Ungdomspsykiatrin och hon berättade för mig att jag inte mår bra och behöver medicin. Den dagen blev jag "märkt". Ingen frågade egentligen varför jag mådde dåligt, de ville bara "fixa" mig så snabbt som möjligt.
Jag undrar ofta hur livet blivit om jag aldrig fått den där medicinen och just i mitt fall dess biverkningar. I stället överskuggas min “ljusa framtid” av en svärta som fortfarande gör sig påmint, över 20 år senare.
Vad vill du berätta om hur dina tonår såg ut?
– Mina tonår tillbringades i ensamhet, tungt medicinerad och delvis på institutioner — vilka ibland kändes mer som ett hem än mitt barndomshem. I skolan gick det bra i grunden, men i takt med att ångesten och depressionen fördjupades i högstadiet dök jag till slut inte upp alls.
När min isolering var som värst var mitt enda sociala umgänge de vänner jag träffat på forum och i onlinespel. Internet var min livlina — utan värmen och gemenskapen från nörd- och spelkulturen hade jag antagligen inte kunnat skriva de här orden idag.
Jag växte upp på ett internet som fortfarande var mänskligt: kreativt, nyfiket, varmt och öppet. Jag institutionaliserades av ett samhälle vars vuxenvärld naivt gav bort sina barns framtid till techbolagen. Det var ett samhälle som vallade unga med psykisk ohälsa in i ett system som inte var anpassat för att hjälpa och rehabilitera, utan endast för att hålla oss vid liv. Vi var levande, men vi levde inte på riktigt.
Dagen jag fyllde 18 ansågs jag plötsligt vuxen. Allt det ovanstående var fortfarande min vardag, men samhället drog sig undan. Jag var fortfarande inte "fixad" trots alla försök — jag ansåg inte längre värd att investera i. Samhället schasade bort mig från de institutioner som varit min trygghet, in i ett mörker som manifesterade sig som den mardröm jag levt under en tredjedel av mitt liv.
Efter många år av utanförskap — vad var det som gjorde att du till slut vågade ta steget till arbetsträning?
– Att jag aldrig tog studenten på grund av mitt mående är något jag än idag sörjer. När jag som 20-åring fick chansen till vuxenutbildning med stöd nappade jag direkt, men över tid sviktade stödet samtidigt som kraven ökade. Flera år senare—efter misslyckade studieförsök, en tuff separation och cancer i familjen—var jag helt utmattad. Min årliga vinterdepression mötte knappt något motstånd.
Vändpunkten uppenbarade sig för mig i tragedin på Risbergska skolan den 4 februari 2025. Av en ren slump ställdes min lektion in på morgonen och tack vare detta var jag inte på plats när gärningsmannen gick till attack — en tragedi som krävde 11 liv. Flera bekanta och vänner var där, bland annat min sambo. Tack och lov så kom han hem.
Det kanske låter konstigt när jag säger att det blev en viktig del i min räddning, men den fruktansvärda händelsen fick mig att se på livet på ett helt annat sätt. Den skakade liv i känslor som sedan länge förtvinat inom mig och gav mig, mitt i min djupa depression, ett nytt driv, ny insikt och ny motivation.
Efter år av misslyckade försök från vårdinstanser och socialtjänst insåg jag till sist att jag inte längre kunde vänta på att bli räddad av ett system som aldrig varit anpassat för någon som mig. Det var dags för förändring. Om det var bra eller dålig förändring visste jag inte, men det var bara att göra sitt bästa och försöka snubbla sig ut ur mörkret på egen hand.
Jag återvände aldrig till Risbergska, men redan samma vecka påbörjade jag resan tillbaka till livet. Tack vare ett fantastiskt stöd från min mamma, storebror, min kontakt på kommunens arbetsverksamhet samt min arbetskonsulent (om ni läser detta är jag för evigt tacksam!) fick jag kontakt med en aktör för arbetsträning. Med deras stöd hittade jag så småningom till FCV Sverige, och här får jag nu använda mitt brinnande intresse i min arbetsträning.
Vad var ditt första intryck av FCV?
– Jag var jättenervös i början, men det släppte snabbt när jag insåg att jag var i gott sällskap. Alla kollegor har sin egen historia och vi delar ett intresse för spel och kreativitet. FCV:s ekosystem “Unga för Unga” uppmuntrar bl.a. de som gått någon av FCV:s utbildningar att ge vidare det de lärt sig till nya elevkullar, eller att som i mitt fall (trots att jag tekniskt sett inte tillhör målgruppen längre) bidra med egen erfarenhet till de som kanske sitter fast på samma ställe man själv en gång har suttit.
Eftersom det var första mötet med arbetsmarknaden för mig är det svårt att dra andra liknelser. Jag tror dock att det är viktigt att komma ihåg att framgången i just mitt fall har mycket att göra med den resa jag redan har gjort.
För mig har min resa och de människor som hjälpt mig längs vägen varit det som sakta blåste liv i den där glöden igen. FCV Sverige, mina kollegor och vårt gemensamma arbete blev bensinen på den där slumrande glöden. Det blev en explosiv förändring.
Värdet i att bli mött där jag var och att krav ställts utifrån min förmåga utan att förminska mig har för mig varit enormt. Jag har fått växa i min egen takt men ändå haft gott om rum att utmanas och utvecklas.
Att gå från en vardag utan fasta rutiner till bestämda tider kan vara tufft. Hur påverkade omställningen dig?
– Jag har ADHD och en reumatisk sjukdom (Mixed Connective Tissue Disease/MCTD) som innebär kronisk smärta. Både det fysiska och det psykiska måendet påverkar varandra; detta upptäckte jag när jag vid 27 års ålder fick mitt första rejäla skov av MCTD. Då sjukdomen är obotlig samt kan medföra en hel del komplikationer och kronisk smärta, vände den upp och ner på mitt liv.
Det är hårt arbete att sätta nya rutiner med ADHD, speciellt när man inte har några alls och får börja från noll. Ibland händer det något och då får man börja om igen, men ju oftare man ramlar, desto bättre blir man på att resa sig. Men eftersom FCV:s verksamhet är helt digital och jag jobbar på distans, får jag en kontinuitet jag inte hade haft annars. Jag börjar klockan 08.00 varje dag. Även om jag vaknar med inflammation och smärta kan jag dyka upp på jobbet, just för att mina rutiner inte rubbas av att jag måste ta mig iväg fysiskt. Att mina kollegor har sympati för mina svårigheter har också betytt enormt mycket för mig.
Hur har det varit att hitta din plats i teamet hos FCV, och vad har det gjort med din känsla inför att faktiskt gå till jobbet?
– På FCV sker nästan alla interaktioner online via Discord. Under arbetstimmarna ska vi vara online i en röstkanal (med kamera tillgängligt) i företagets server.
Jag har social ångest och var därför orolig för hur jag skulle klara av det hela. Men jag började så småningom att uppskatta både röstchatt och kamera! Att jobba hemifrån kan bli ensamt, men precis som hur röstsamtalen med mina onlinevänner lindrade min isolering som ung, har FCV:s upplägg hjälpt till att skapa en genuin gemenskap.
Jag har fått ett sammanhang, lär mig nya saker och får umgås med människor som delar mina intressen. Nu när jag har lärt känna alla och insett att de litar på mig, samt att jag (för det mesta!) klarar av mina arbetsuppgifter, är det inte en börda för mig att gå till jobbet—snarare tvärtom!
Om du jämför den person du var när du satt hemma med den du är i dag — vad är den största skillnaden?
– Min resa är kantad av både fram- och motgångar och jag har fortfarande mycket kvar att lära mig, men när jag började på FCV Sverige var det första gången jag var på en arbetsplats: något som var en milstolpe för mig! Det var också första gången sedan jag var väldigt liten som jag faktiskt känner mig hoppfull inför framtiden.
De största skillnaderna är nog just uthålligheten och hoppet. Jag var redan stark innan, men jag har blivit ännu starkare. Med FCV:s hjälp har jag fått tillbaka lite av mitt självförtroende och börjat återupptäcka de delar av mig själv som jag tappade bort i depressionens dimma. Jag har insett att jag faktiskt kan bidra på en arbetsplats, något jag inte ens övervägde som en möjlighet tidigare.
Vad drömmer du om härnäst, och vad vill du säga till den som tvekar inför att ta det första steget?
– Jag har spenderat många år av mitt liv i ändlösa tankefällor. Lärdomen jag drar från detta är att det enda som är garanterat är det jag har just nu, och att det är nuet jag helst vill förankra mig i.
Den som lever får se; efter många år av motgångar är jag så otroligt redo att leva!
Jag stortrivs på FCV Sverige och hoppas att jag kan fortsätta att arbeta här som anställd när det är dags att ta nästa steg. Genom FCVs ekosystem “Unga för Unga” jobbar jag tillsammans med likasinnade med frågor som dels är viktiga för mig på ett personligt plan, men vars svar också är nyckeln till att lösa många av de problem och systemfel som jag råkade ut för som barn.
I framtiden vill jag fortsätta att gengälda det trygga bemötandet jag fått på FCV. Det har spelat en viktig roll i att hjälpa mig se värdet i mitt eget liv, samt att det till och med finns ett värde att hämta ur allt det mörker som jag har tvingats att genomgå. Nu är jag stark nog att kunna räcka ut en hand till någon annan som står vid samma tröskel där jag själv en gång stod—något som är väldigt läkande.
Till dig som läser detta och känner igen dig vill jag bara säga: Du kommer aldrig att bli helt redo. Så vänta inte på det!
Det är okej att misslyckas: det är så man utvecklas. Och om du inte tror att du kan lyckas — bli världsbäst på att misslyckas i stället! Du kommer lära dig så otroligt mycket om du bara vågar försöka.
Tro mig: jag talar från erfarenhet!
