Livet kändes som om det nått vägs ände. För Max innebar vardagen nedstämdhet, misslyckade skolinsatser och en avsaknad av framtidstro. Men ett inlägg på Facebook om Game Camp blev vändpunkten som förändrade allt. Inte bara för Max, utan för hela hans familj. Idag studerar han på folkhögskola, nätverkar med stora spelstudior och drömmer om en framtid som astrofysiker.
I den här dubbelintervjun möter vi Max, som berättar om hur han gick från isolering till att bli en del av en målinriktad gemenskap, och hans pappa, som beskriver resan som en förvandling från natt till dag. Det är en berättelse om att bli sedd för sin kompetens snarare än sina nedsättningar, om kraften i att hitta sitt sammanhang och om varför det är livsviktigt att samhället inte ger upp på de ungdomar som står utanför.
1. Innan du hittade oss, hade du provat andra typer av insatser eller stöd? Berätta gärna kort och om du minns känslan precis innan du klev in och vad fick dig att faktiskt ta steget?
Jag hade stora problem i skolan när jag var yngre, vilket jag tror berodde på mina funktionsnedsättningar. Jag kom in på ett program som var till för att hjälpa personer med just de nedsättningar jag har, men programmet gjorde tyvärr mer skada än nytta. Jag kände att jag var vid vägens ände när min storebror skickade en artikel han hittat på Facebook om Game Camp.
Jag ville verkligen ansöka, men var samtidigt väldigt tveksam och nervös. Ville jag verkligen spendera hela sommaren på det här? Erbjudandet innebar även en ersättning på 11 000 kr, och eftersom jag inte hade ett öre på banken vid den tiden var det en liten push i rätt riktning. Det som faktiskt fick mig att ta steget var dock mitt intresse för spelutveckling – ett intresse jag haft ända sedan jag spelade Half-Life 2 för första gången som barn.
2. Vad skulle du säga är den största skillnaden i din vardag och din framtidstro idag jämfört med tiden innan du hittade Game Camp?
Innan jag hittade Game Camp hade jag ingen framtidstro och jag var extremt deprimerad. Jag fick ingen hjälp i livet, varken i vardagen eller i skolan. När jag började på Game Camp märkte jag att alla var som jag; för en gångs skull behövde jag inte känna mig mindre värd än andra. När vi gick i samlad grupp till matsalen varje dag kändes det som att vi var skolans stolthet. Vi var spelutvecklare – nördar med ett syfte.
Det var genom Game Camp som jag upptäckte Hola folkhögskola, och de välkomnade mig med öppna armar. Jag har alltid velat bli spelutvecklare, men även astrofysiker. Jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att plugga på en nivå som krävdes för att bli något av det, men tack vare Game Camp har jag faktiskt fått chansen att försöka.
3. Du skrev att du vill hjälpa FCV nu när du går vidare mot universitetet. Vad är det som gör att du vill sträcka ut en hand till nästa person som sitter i sitt rum just nu och känner att dörrarna är stängda?
Jag har två anledningar till varför jag vill samarbeta med FCV. För det första har FCV gett mig mitt liv tillbaka. Nu kan jag inte bara studera, utan jag har även fått tillbaka viljan att göra det. Dessutom har en helt ny bransch, som jag alltid sett upp till, öppnat sig för mig. Jag känner mig stolt över att ha gått Game Camp och stolt över att jag gick där det första året på Hola, eftersom jag nu kan guida andra dit. Innan Game Camp hade jag dålig livslust. Det kan låta makabert, men jag tror inte att jag hade varit här idag om det inte vore för Game Camp och FCV.
Den andra anledningen till att jag vill hjälpa FCV är att jag genuint älskar det de gör: de hjälper människor som har blivit ”bortglömda” av alla andra. Under mitt år var vi 24 deltagare. I slutet av kursen upplevde 23 av oss en stark framtidstro. Det är en succé på 96 %, och inte en enda av oss betalade en krona för att gå kursen. Faktum är att vissa av oss till och med fick betalt för att delta! Jag vill bidra till att skapa den effekten för andra människor, och det kan jag göra genom att hjälpa FCV.
4. Du har besökt flera studios som 10 Chambers och Sharkmob. Berätta gärna om mötet med vår ambassadör Victor på Sharkmob, hur kändes det att möta en annan camper inom vårt ”unga för unga-community”?
Det började kännas på riktigt när jag klev innanför dörrarna hos 10 Chambers. Det kändes som ett labb där inne, med en reception täckt av animerade LED-lampor. Jag får samma känsla varje gång jag har ett möte på en ny spelstudio och skriver på ett nytt sekretessavtal.
Att besöka Sharkmob var lite annorlunda eftersom jag kände att Victor var taggad på att möta en till Game Camper, precis som jag var taggad på att möta honom. Jag kände igen Victor från ett inlägg hos FCV. Vi är båda med i en Discord-server för tidigare deltagare, så när jag befann mig i Malmö skrev jag till honom och frågade om jag fick komma på besök.
Jag ser det som nätverkande, men också som ett sätt att få en bättre bild av hur det ser ut på olika studios och att få träffa likasinnade vänner. Att prata med Victor var väldigt enkelt och naturligt. Jag kände oss jämlika; vi har samma rötter och befinner oss i liknande positioner som blivande professionella spelutvecklare tack vare Game Camp. Victor och jag hade liknande perspektiv på spelutveckling, men även på Game Camp och FCV. Vi vill båda hjälpa andra att göra samma resa som vi gjort, och jag tycker att det säger mycket om FCV:s arbete.
Intervju med Max pappa
1. Minns ni när ni först märkte skillnad hos Max under eller efter Game Camp? Om ni blickar tillbaka, hur skulle ni beskriva skillnaden på ”före” och hur det ser ut idag?
Jag skulle beskriva skillnaden som natt och dag. Han har gått från att vara hemmasittare till att faktiskt vilja gå i skolan, träffa likasinnade och bygga en gemenskap. Han har fått vänner som han fortfarande har tät kontakt med, vilket inte bara har gett honom ett socialt sammanhang utan också gjort att han vuxit enormt som person. Han har helt enkelt fått livslusten tillbaka.
2. Hur skulle ni beskriva för andra föräldrar vad Game Camp faktiskt är och vad det gör för deltagarna?
Jag tror att Game Camp handlar om mer än att bara vara intresserad av spel. Det handlar om att dessa ungdomar får ett ”community” där de kan samlas utan höga krav, utöver att man faktiskt deltar. Här går alla in med samma värde.
Jag minns att Max tyckte det var jobbigt i början med att träffa nya människor. Att han sedan gick från det till att hålla ett föredrag inför alla föräldrar på avslutningen, det är så stort för ett föräldrahjärta att se. Idag har Max dessutom pluggat in sin gymnasiekompetens.
3. Hur har Max resa och de framgångar han har fått påverkat er egen vardag och känsla som föräldrar?
Max resa har inneburit betydligt mindre konflikter här hemma. Han har fått en bättre förståelse för hur vi föräldrar kämpar, och jag har fått en bättre förståelse för honom eftersom han har öppnat sig mer. Idag kan vi diskutera saker utifrån mitt perspektiv också.
Som ett bevis på hur långt han kommit åkte Max nyligen iväg ensam på ett konvent i Malmö, 110 mil hemifrån, utan att jag som förälder behövde ligga sömnlös varenda natt. Det hade varit helt uteslutet innan Game Camp.
4. Vilket hopp eller råd skulle ni vilja skicka med till föräldrar vars barn varit i långvarigt utanförskap eller som ännu inte hittat rätt?
Det råd jag vill ge till andra föräldrar är: Hur jobbigt det än känns, försök att få in era ungdomar i sådana här program. Det har gjort en enorm skillnad för oss.
5. Vad är ert medskick till politiker och beslutsfattare som rektorer eller myndigheter som Arbetsförmedlingen? Varför är det viktigt att de öppnar dörren för samarbeten som Game Camp?
Dessa ungdomar är ofta så missförstådda. Jag tror att man ibland väljer den enklaste vägen och ignorerar problemen lite som en struts som sticker huvudet i sanden och hoppas att det ska försvinna. Kanske vet man helt enkelt inte hur man ska gå till väga.
Därför är det obegripligt för mig att man inte lyssnar och tar tillvara på den kompetens som finns när FCV räcker ut en hjälpande hand. Det är inte bara Max som har lärt sig massor; även jag som förälder har fått en djupare förståelse för dessa ungdomar och för människor i allmänhet. Jag vill påstå att alla borde få tillbringa tid med dessa ungdomar för att se hur smarta de är och hur mycket de har att lära ut.
